Idag är det kanelbullens dag! Jag utbringar detta i hopp om att någon stackare inte har hört det än idag och just nu blev glatt upplyst av mig ;) Jag å andra sidan har inte ens varit i närheten av en endaste liten bulle, kaka eller skorpa idag. Två små salta kex, det är nog det närmaste.

Istället har jag idag inskaffat mig nöjet att bli påbörja en förkylning. INTE OK! Jag vill inte bli sjuk. Jag har haft folk runt om kring mig som varit sjuka och förkylda till både höger och vänster i flera veckors tid, det är ok. Men kom fasen inte å mucka med mig små bacilleländen!! Men jag antar att det nu endast är att inse faktum och göra det enda rätta, att sprida de vidare. Någon som känner sig sugen? ;)

Hej och hå! Det händer så mycket här så jag knappt hinner med mig. Men jag ska försöka att göra en lååång historia realtivt kort.

Ni vet Spookie, min älskade lilla katt som jag pratat så mycket om. Tre dagar innan jag flyttade hem från Leksand, den 2 juni, så drog min lilla Spookie iväg. Våra katter brukar ibland kunna ta en sommarutflykt sådär så det var inget speciellt tänkte vi. Tiden gick och jag började till slut inse att hon inte tänkte komma hem. Jag började sätta upp lappar, ringa Sundsvalls Djurhem och göra en efterlysning hos Polisen. Hur som så fick vi med mycket om och men tillbaka henne genom att fånga henne i en kattbur som man får låna hos polisen.
2,5 månad!! Var hon borta men när jag återfann henne blev hon HUUUR glad som hellst! Och inte nog med det, hon var också dräktig. Min lilla bebis som endast är 1 år. Det blev mycket för mig att ta in på samma gång kan jag säga :P

En vecka efter att hon varit hemma, den 17 augusti, började hon plötsligt få värkar. Mamma var på jobbet och lillasyster var på stan. Så här sitter jag med en katt som ska föda och jag får typ panik. Men jag gjorde ett jättebra jobb som barnmorska och Spookie fick tre pigga små bäsar! :D
Jag har alltså blivit kattmormor! De är idag 10 dagar gamla och har precis öppnat ögonen för att se världen för första gången! :')

Min fina fina Spooke ♥




Spookie med sina tre små bebisar


Namnorndning från vä till hö. Nejlika, Mejram & Kummin ♥


Nejlikas prickikorvmage ♥




Three blind mice x)



Jag lovar att fixa fler bilder på mina små råttor (barnbarn) nu när de har öppnat ögonen :')

Står just nu nere vid betet och laddar Fedra och Shakiro med kraffsfoder inför helgens tävlingar. Fedra (vänster) ska på ponnyhoppning imorgonbitti och jag och Shakiro ska tävla på söndag.
Nu får dom skynda sig att äta upp för jag fryser :P

Under lördagens ridtur fick jag uppleva något jag aldrig varit med om förut!
Shakiro och jag skulle rida en lugn ridtur i skogen, inget konstigt med det. När vi kom längs en bredare sandstig såg jag på håll en älg traska ut på ängen i en liten glänta längre fram. Inget konstigt med det tänkte jag fortfarande, de brukar ju bli rädda av sig själva och springa iväg.
Då vi senare kom fram till den lilla ängen och gläntan stod älgen kvar,
och det var en älgtjur med stora horn! Ingen bra idé att tränga sig på här tänkte jag så jag gjorde halt med Shakiro, men älgen stod bara och kollade på oss. Jag började prata och klappa med händerna för att se ifall den då valde att gå undan, men tvärt om, för varje klapp med händerna tog den ett steg närmare mot oss. Ingen bra idé det där heller.

Det enda alternativ som nu fanns kvar var att fortsätta att skritta framåt. Vist hade jag kunnat vända och rida en annan väg, men varför göra sig det besväret, det var ju bara en älg. Sånna träffar man ju rätt ofta. Jag fortsatte helt enkelt att skritta på stigen men höll noga ett öga på tjuren och hoppades att den inte skulle få för sig att attackera eller nåt sånt.

Då vi gick där på stigen med älgen ca 15 meter rakt åt vårt höger ser jag i ögonvrån hur den plötsligt sätter av i galopp, MOT OSS! Då hann jag tänka mycket. Snart bär det av, sitt kvar, håll i dig i martingalen, ramla inte av då blir du mos, åt vilket håll ska vi fly? Shakiro däremot rörde inte en fena, han fortsatte bara att gå på framåt. Älgtjuren såg inte alls arg ut när den kom emot oss, det hann jag tänka på. Den hade öronen spetsade framåt. Så jag vet inte allt jag om den bara ville hälsa eller om han tyckte att Shakiro såg ut som en riktig pingla till älghona, who knows.
Med bara 5 meter kvar mot oss fortfarande i galopp kände jag hur Shakiro tänkte: "Men vafan? Vafan gör älgeländet?!!" Och tog ett skutt i sidled. Detta skutt överaskade då älgen som gjorde en tvärnit men snabbt igen öronen framåt och såg intresserad ut igen. Så då fick det vara nog för mig och jag och Shakiro travade raskt där ifrån men älgen stående helt förbryllad och tittade efter oss.

Det blev mycket text det här, men inte förrens då jag kom hem och började tänka på det började jag inse att det faktiskt kunde ha gått illa. Älgen hade kunnat ramma oss, Shakiro hade kunnat flyga till så pass att jag inte lyckats hålla mig kvar och blivit liggandes på marken framför älgtjuren. De stora hornen såg inte särskillt trevliga ut att få intryckta i ryggen där på marken. Nej usch nog med attackerande älgar för mig. Skönt att jag har en sån cool häst i älgsituationer iaf. Jag själv har alltid varit lugn jag med bland älgar, tills i lördags :P

Googlebild

Jag har solat idag, har du? ;)

Vaknade imorse och såg att termometern visade 28 grader inne, no wonder att man vaknar av att man smälter av sängen. Så idag har jag mestadels sökt skydd inomhus då det var ännu varmare ute.
Nu såhär framåt kvällen har tempen sjunkit till ca 23 gradern i skuggan vilket är betydligt mer ridvänligt. Så nu beger jag och Shakiro oss ut på en mysig tur i kvällssolen :)

Jag gjorde det, jag klarade det och jag segrade!

Det är så man ska se på det! Mitt år på Leksands Folkhögskola utbildning Design är nu avklarad!
I onsdags var det skolavslutning på skolan. Alla elever och lärare samlades i aulan där det sjöngs och apploderades och rektor Anki pratade så fint om vad vi alla lyckats åstadkomma under året. Det blev efter det en gemensam brunch och efter det var det dags att krama adjö till alla lärare, klasskompisar och vänner. Efter alla kramar och lycka-till-önskningar var det dags för mig att packa klart allt på rummet, ner med alla mina saker i flyttkartonger och städa rent efter mig. Igår torsdag kom mamma och pappa runt lunchtid och packade hem mig, jag tog farväl av vackra lilla Leksand och flyttade sedan 35 mil hem igen till Sundsvall.

Jag är otroligt stolt över mig själv och nöjd med mitt år. I augusti innan skolan fick jag som bekant reda på att jag kommit in på utbildningen en vecka innan skolstarten började, då var det många många tankar och känslor som snurrade. Har du glömt bort hur det lät vid flytten? Läs HÄR!

Jag är som sagt otroligt stolt över mig själv att jag vågade flytta på så kort varsel och att jag klarade av året på egen hand i Leksand, en otroligt mysig liten stad/ort/by. Jag är tacksam för alla nya människor och vänner jag lärt känna under året och jag kommer att sakna er alla. Tack Leksand!


Några minnesbilder från året:

Första snön 20 oktober 2010






Pepparkakstävlingen i december 2010


Känga skissad av kol



Mitt fönster som jag faktiskt kommer sakna :P