Nu var det länge sen jag skrev nåt sist. Detta beror mestadels på att det har hänt lite grejer.

På torsdag för en vecka sedan när jag stod ute i stallet och målade ringe mobilen. Det var en lärare på Leksands Folkhögskola som ringde och sa att jag kommit in som reserv på Designutbildningen på Leksands Folkhögskola. Det var en som tackat nej och då ville dem ge chansen till mej efter att ha läst igenom de brev man skickat med i ansökningen där man fått skrivit lite om sej själv. Jag fick över natten på mej att fundera och bestämma mej för att antingen anta platsen och flytta ned till leksand en vecka senare eller att tacka nej och låta den gå vidare till någon annan. Efter det samtalet kan jag säga att tankarna började snurra på högvarv i mitt huvud. Beslutet mellan att antingen sitta hemma, gå på arbetsförmedlingen och vänta på något fattigt jobb som McDonalds eller städning. Eller att flytta 35 mil för att börja skolan igen och lämna allt man har, känner och älskar hemma. Åka ifrån allt.

Jag ringde och tackade ja till utbildningen med tryggheten om att jag när jag hellst vill kan ringa och ändå tacka nej. Det är mitt beslut. Men ändå grät jag närmare varje dag veckan framåt. Jag viste ju att jag fått världens chans. En chans att göra något som jag är bra på, att få en utbildning och i sin tur kan leda till ett roligt och bra jobb. Men att lämna allt hemma. Tryggheten, familjen, vänner, pojkvän, hästen, allt jag känner till och känner något för. Det lilla liv jag har och är van vid.

Dagen närmade sej med stormsteg och jag räkande panikartat det få nätter jag hade var att få sova hemma i min egna säng. Att packa ner sina fina älskade saker i flyggkartonger när man hellre än allt annat vill stanna kvar hemma suger verkligen!
Efter att ha ridit Shakiro för sista gången på länge, kramat om honom och sagt hejdå, sovit de sista nätterna innan avresan tsm med Nicklas och kramat hejdå till en nära kompis var dagen kommen, det var dags att ge sej av.

Igår morse (fredag 20/8) kl 07:00 packades alla mina saker in i bilen och jag, mamma och pappa åkte iväg, 35 mil ner till Leksand. Och här sitter jag nu!

Tänk hur fort livet slänger om en och vilka svåra val man måste avgöra på egen hand.
Val som man kanske aldrig får veta var rätt eller fel.
Hemlängtan börjar redan krypa sej på och det är de små detaljerna som får en att sakna sitt vanliga liv där hemma som mest. Att ligga i soffan utan att behöva tänka så mycket mer på det. Att kunna gå ut på gården och bara hitta på nåt. Att vara med pojkvännen, att få pussa på honom och skratta tillsammans, att åka iväg och fota solnedgången och sjunga tillsammans i bilen. Få rida ut på sin häst i skogen när hellst jag vill, som en självklarhet. Att åka iväg och hopptävla. Det är mycket man saknar som självklart finns kvar hemma, men som jag inte kan ta del av just nu.
Jag fick stryka mej från en hopptävling som jag sett fram emot under flera veckors tid. En tävling som jag inte kommer kunna vara med på och fightas imorrgonbitti. Jag kommer inte heller finna där när kattungarna en efter en säljs iväg och flyttar. Jag undrar vart min lilla Spookie hamnar. Spookie som jag fött upp på välling. Kommer jag få se henne igen?

Det är många sådana saker som gör ont att missa.
Men det är alltid skönt att veta att trivs jag inte så är det bara att åka hem.