Usch så det svider att vara tillbaka i Leksand igen. Eller det är väl inte direkt Leksand som svider utan snarare att åka ifrån allt hemma och lämnat det bakom sig igen. Detta var fjärde gången jag var hemma sedan augusti, och det blir bara svårare och svårare att åka tillbaka igen. Nu är det som tur var bara påsklovet kvar innan utbildningen är slut, så jag behöver bara genomgå det här svåra att lämna allt och kliva på tåget en gång till, och en gång till borde jag väl klara..eller?

Lovet har som vanligt varit underbart. Umgåts med familjen, ridit och tränat min älskade Shakiro och spenderat varje natt tillsammans med min lilla katt Spookie. Helt underbart!
Jag och Shakiro har både ridit ut i världens underbaraste väder, hopptränat och även varit med på en Clear Round hoppning på Färsta. Bilder och ev film kanske dyker upp, vem vet ;)

En medryttare till Shakiro är nu funnen. Hon heter Malin och det verkar hittills fungera riktigt bra mellan dem. Jag hade rätt höga krav då jag letade efter en medryttare åt honom. Han betyder ju så mycket för mig (rättelse, han betyder allt för mig). Jag har ridit in och utbildat honom själv, så jag vill då kunna känna mig trygg i att hans utbildning fortsätter att utvecklas, att han inte snarare går i back. Extra viktigt att jag kan känna mig trygg med medryttaren eftersom jag inte ens finns hemma och kan se hur det går. Men det verkar som sagt väldigt bra och jag är otroligt lättad. Att jag nu kan slutföra min utbildning utan att jag känner att jag övergivit Shakiro och att han står och förtvinar både i kropp och i utbildning. Malin är noggrann, ambitiös och ansvarsfull. Det här känns toppen! :)


Shakiro och hans mamma Shafai en solig dag på lovet: