Det börjar verkligen tära på mej nu, saknaden.
Saknaden efter min älskade prins som jag inte fått sett på tre veckor.
Jag antar att han inte ens ser ut som när jag åkte. Eftersom det nu blivit lite kallare och hösten har krupit sej på så lär han nu ha ändrat sej till mer mörkbrun med tjusa stick. Hans höstpäls.
Även om det bara gått tre veckor så har det ändrats mycket. När jag åkte var det sommar. Man red i t-shirt och svättades ändå. Det gör man inte nu.

Jag tror lillasyster skulle testa att tävla honom nu i helgen. En 90, kanske 100 cm, lokal i Härnösand. Får se om dt blir så och hur det isf går.

Det känns tungt att ha måstat lämnat allt. Visst Shakiro klarar sej, absolut ingen fara eller nöd på honom. Men att fått lämnat och gett upp allt det vi tränat på. Vi har jobbat så hårt på t.ex den låga bäriga formen i skogen, och vänsterställningen i paddock. Och det har gått så bra, sådanna framsteg. Och nu har jag bara fått lämnat allt.

Tanken när jag flyttade ner var att jag varje månad skulle ta studielån på 2000:- från csn. Och att när jag hittat en stallplats åt Shakiro så kunde mamma och pappa hjälpa till att stå för honom här nere. Men nu blev det absolut inte så. Csn som klantat sej! Så nu får jag inte ta något lån, har inte rätt till det förrens nästa höst. Så nu kommer det saknas pengar till bara hyran varje månad, vilket mamma och pappa snällt och tvunget kommer att få hjälpa till med. Vilket i sin tur betyder att det absolut inte finns råd för att hålla en häst och en stallplats också på det. Så i nuläget verkar det som att jag kommer bli tvungen att vara utan Shakiro hela året.

Inget blev som jag hade tänkt mej och saknaden tär verkligen. Saknar min älskling <3