Tränarna Pether Markne och Lars Parmler.

Markne och Parmler vill se mindre handridning

Lars Parmler och Pether Markne är två av landets absolut mest meriterade tränare. Under ett av Folksams seminarier i Falsterbo gjorde de gemensam sak - för att slå ett slag för den så viktiga grundridningen.


"Back to basics" var temat för dagen. Lars Parmler berättar att förre landslagstränaren Henk Nooren tyckte att svenska ryttare var lite "halvt" på allt. Halvt utbildade, med halvbra position på halvt genomridna hästar.
- Om man jämför med andra länder håller de oftare kvar vid och jobbar på viktiga detaljer i flera år. Till exempel om ryttaren måste stärka sin position i sadeln. Här i Sverige blir träningarna ibland lite för mycket "roliga timmen". Det behöver inte alltid vara en ny övning varje gång, fyller Pether Markne i.
Pether håll själv en hel del träningar i USA och menar att amerikanerna generellt sett har bättre kroppskontroll, vilket gör att de stör sina hästar mindre.
- Att sitta bra är kopplat till händerna, de har en mindre roll i den amerikanska ridningen. Vi håller balansen lite för mycket med händerna här, fortsätter han.
Enligt Pether är Sverige ett land med mellanmjölk - vi är lite lagom, och nöjer oss med att något "bara" är okej.
 
Störa hästen så lite som möjligt
Både Lars och Pether lovordar Nelson Pessoas stil, som kan sägas vara en förfining av det amerikanska systemet, med mer genomridna hästar på marken.
- Varför rider Rodrigo så bra? frågar Lars retoriskt. Jo, för att han aldrig har fått göra fel, han har alltid haft sin pappas tränarögon på sig. Här i Sverige hoppas det lite för mycket mellan olika tränare...
Här ser Lars och Pether att de, tillsammans med de andra A-tränarna, har en viktig roll. Om de erfarna tränarna vågar jobba tillräckligt mycket med de små detaljerna - och göra det enkla - kommer det att skapas en trend, menar de.
- Det handlar om bra balans, om bra sits, och om att kunna sitta på en häst utan att störa den. Sådan träning kan handla om basic saker, som att låta sig longeras utan stigbyglar. Vi ser ganska mycket dåliga sitsar och därmed också dåliga händer. Det beror i sin tur på dålig balans och position, säger Pether.  
 
Tävlar för tidigt?
Lars tar upp att ridningen i Sverige, redan från ponnystadiet, är så tävlingsinriktad. I USA och Tyskland börjar alla tävlingskarriären med stilhoppningsklasser, men när man en gång i tiden provade på samma koncept i Sverige ville ingen vara med...
- Här ska det bara gå fort, men det finns andra tävlingsformer som verkligen skolar ryttaren. Jag hörde till exempel talas om att det i Belgien finns klasser där man ska hoppa och sedan styra mellan koner med bollar på - som inom körningen. Ramlar en boll blir det minuspoäng. Jag har även sett stilklasser i Tyskland där ryttarna får byta hästar och bli bedömda när de rider hästar de inte känner, berättar Lars.
Pether nämner gång på gång hur viktigt det är med en bra grundsits. Ett prov på det är enligt honom att ryttaren har styrka nog att stå upp i stigbyglarna med raka ben och hålla balansen där. Sedan ska ryttaren sätta sig ner och försöka krypa fram så långt fram i sadeln som möjligt, inte bli sittande på bakvalvet. Tygeln får inte heller bli för lång. Lars fyller i:
- En god sits är när ryttaren har balans över gravitationspunkten. Du ska röra dig så lite som möjligt i sadeln och sitta så lätt som möjligt.
Men att ändra sin sits är givetvis inte enkelt. Förändringen måste repeteras massor med gånger och under en period kan du behöva acceptera att det känns lite som att "åka häst".
- Har man bestämt sig för att ändra något måste förändringsarbetet åtminstone få ta tre månader, då du verkligen fokuserar på att lösa problemet. Under den tiden är det inte speciellt lämpligt att tävla på sin högstanivå, säger Pether.
 
För kort galopp ger tidsfel
Lars Parmler tränar mer eller mindre bara hoppekipage, medan Pether Markne sysslar med både dressyr och hoppning. När det gäller hoppningen är de båda herrarna ense om att vi i Sverige lite för ofta får tidsfel. Det beror i sin tur på att vi rider i för kort galopp hemmavid, och inte utmanar oss själva med tillräckligt mycket tempoväxlingar i grundarbetet.
- Det vi måste fokusera på här i Sverige är annars att få ryttarna att rida med mindre händer. Hellre ett lite starkare bett så att ryttaren kan ha väldigt lätt hand, än ett trubbigt bett där han eller hon måste vara hård, säger Pether.
Lars för fram Eric Navet, Jessica Kürten och Eric van der Vleuten som ryttare som både har lätt sits och god kontroll, och som därmed kan rida fort på ett trevligt sätt.
- Tiden har blivit en faktor, vi har kortare maxtider idag. Hästarna har blivit känsligare och då måste även vi som rider bli känsligare, säger han.
 
Var din egen tränare
Även om tränaren givetvis är jätteviktig vill Pether trycka på att den som har det yttersta ansvaret för att du utvecklas och blir bättre är du själv.
- Var självkritisk, du måste vara lite av din egen tränare. Bestäm dig för något och utför det sedan fullt ut, gå till din tränare och säg att "Nu har jag bestämt mig!".
Lars, som själv kommer från ridskolevärlden, är kritisk till att det i Sverige finns ett system för att utbilda instruktörer och ett annat för att utbilda tränare. Det måste finnas konsensus och ett tydligt, enhetligt system. Han skulle dessutom vilja att barn med egen ponny också gick lite på ridskola och fick lära sig att rida i grupp.
Slutligen får Lars och Pether frågan om träningen skiljer sig mycket åt beroende på om det handlar om dressyr eller hoppning.
- Jag tror att vi är tillbaka där vi var från början. En häst är en häst och fungerar på samma sätt oavsett vad du tänker göra med den, säger Lars.
- Att rida är att rida. Det finns inte två olika sorters ridning, fyller Pether i.

Källa: Hippson.se


Jag har ju faktiskt skakat hand med Lars Parmler på en prisutdelning en gång.
På Mountain Horse Pony Cup i Göteborg 2007, det glömmer man bort ibland ;)