Under lördagens ridtur fick jag uppleva något jag aldrig varit med om förut!
Shakiro och jag skulle rida en lugn ridtur i skogen, inget konstigt med det. När vi kom längs en bredare sandstig såg jag på håll en älg traska ut på ängen i en liten glänta längre fram. Inget konstigt med det tänkte jag fortfarande, de brukar ju bli rädda av sig själva och springa iväg.
Då vi senare kom fram till den lilla ängen och gläntan stod älgen kvar,
och det var en älgtjur med stora horn! Ingen bra idé att tränga sig på här tänkte jag så jag gjorde halt med Shakiro, men älgen stod bara och kollade på oss. Jag började prata och klappa med händerna för att se ifall den då valde att gå undan, men tvärt om, för varje klapp med händerna tog den ett steg närmare mot oss. Ingen bra idé det där heller.

Det enda alternativ som nu fanns kvar var att fortsätta att skritta framåt. Vist hade jag kunnat vända och rida en annan väg, men varför göra sig det besväret, det var ju bara en älg. Sånna träffar man ju rätt ofta. Jag fortsatte helt enkelt att skritta på stigen men höll noga ett öga på tjuren och hoppades att den inte skulle få för sig att attackera eller nåt sånt.

Då vi gick där på stigen med älgen ca 15 meter rakt åt vårt höger ser jag i ögonvrån hur den plötsligt sätter av i galopp, MOT OSS! Då hann jag tänka mycket. Snart bär det av, sitt kvar, håll i dig i martingalen, ramla inte av då blir du mos, åt vilket håll ska vi fly? Shakiro däremot rörde inte en fena, han fortsatte bara att gå på framåt. Älgtjuren såg inte alls arg ut när den kom emot oss, det hann jag tänka på. Den hade öronen spetsade framåt. Så jag vet inte allt jag om den bara ville hälsa eller om han tyckte att Shakiro såg ut som en riktig pingla till älghona, who knows.
Med bara 5 meter kvar mot oss fortfarande i galopp kände jag hur Shakiro tänkte: "Men vafan? Vafan gör älgeländet?!!" Och tog ett skutt i sidled. Detta skutt överaskade då älgen som gjorde en tvärnit men snabbt igen öronen framåt och såg intresserad ut igen. Så då fick det vara nog för mig och jag och Shakiro travade raskt där ifrån men älgen stående helt förbryllad och tittade efter oss.

Det blev mycket text det här, men inte förrens då jag kom hem och började tänka på det började jag inse att det faktiskt kunde ha gått illa. Älgen hade kunnat ramma oss, Shakiro hade kunnat flyga till så pass att jag inte lyckats hålla mig kvar och blivit liggandes på marken framför älgtjuren. De stora hornen såg inte särskillt trevliga ut att få intryckta i ryggen där på marken. Nej usch nog med attackerande älgar för mig. Skönt att jag har en sån cool häst i älgsituationer iaf. Jag själv har alltid varit lugn jag med bland älgar, tills i lördags :P